Sara

Jag vaknade med en klump i magen. Som sedan växte och blev ännu större. Magkänslan brukar ha rätt. Det har jag lärt mig. Så därför är jag förberedd. Jag blir mest arg på mig själv att jag säger att jag tar allt som det kommer. Att jag inte har förhoppningar när jag innerst inne faktiskt har det. Men det vill jag inte erkänna eftersom jag intalar mig själv att jag inte blir besviken då om det inte blir som jag önskar. Jag borde veta att jag blir minst lika ledsen oavsett om jag säger det högt eller håller det för mig själv.

Jag hatar att inte veta. Kanske har jag rätt, eller så har jag fel. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte spelar någon roll. För det gör det.

Ska jag våga hoppas? Vad vill jag hoppas på?