Sara

Jag måste rycka upp mig. Har suttit framför tvn eller datorn fram till nu. Hjälpt Sara att lätta på sin jobbiga känsla i magen som jag tror försvann lite grann till slut i alla fall.
 
Kan vara dags att göra något år min egen onyttighetskänsla. Kan man säga så? Det får nog bli simning idag trots allt. Det var ju ett tag sen. Tre månader (!) Det är ju sjukt hur lätt man kan vänja sig av med något man har levt med varje dag. Jag har inga fler undanflykter. Sen vet jag ju hur duktig man känner sig efteråt. Så hoppas jag att Cissi är där.

Vi får se vad som händer ikväll. Jag hopppas inte. Men jag vill träffa honom.