Hur vågar man sticka ut?
Jag älskar när jag mår bra. När jag är glad och full av energi. Hungrig på att göra vad som helst och tycker att livet är bra i största allmänhet.
Jag hatar när jag mår dåligt. När allt känns skit och jag inte kan komma på en enda bra sak. De negativa tankarna flödar, magen knyter sig och tårarna är nära.
Kankse är jag lite mer ledsen än glad ikväll. Av ingen anledning egentligen. Det bara är så och jag vet att det går över. Men är det inte lite sorligt att man inte bara kan få ha bra dagar? Eller är det så klyschigt att man behöver dåliga för att uppskatta de bra? Vem vet.
Det här med att inte vara som alla andra. Jag vill också känna att jag vill vara speciell. Inte en i mängden. Hur gör man? Kanske är att sluta blogga ett steg i rätt riktning. Det är inte särskilt unikt. Tvärtom. Jag ska fundera vidare.
Humörmänniska är jag i alla fall. Så därför ska jag göra det jag gör allra bäst när jag är nere. Titta på SATC. Det är inte det minsta unikt det heller. Fan. Jag är alldeles för vanlig.
