Sara

Packa, packa det sista. Inte så många timmars sömn blev det visst heller. Men det klarar vi. Kunde ju knappast ha tackat nej till fajitasmiddagen hos Malin igår.

Nu blir jag alltså borta några dagar. För äntligen bär det av till Hemsedal. Vad jag längtar att träffa Sara.

Ja, vi ska köra försiktigt. Hejdå.

Jag älskar semlor.

Jag älskar att träna.

Nu ska jag bara komma på vad jag ska älska att göra i resten av mitt liv.

Jag älskar när jag mår bra. När jag är glad och full av energi. Hungrig på att göra vad som helst och tycker att livet är bra i största allmänhet.

Jag hatar när jag mår dåligt. När allt känns skit och jag inte kan komma på en enda bra sak. De negativa tankarna flödar, magen knyter sig och tårarna är nära.

Kankse är jag lite mer ledsen än glad ikväll. Av ingen anledning egentligen. Det bara är så och jag vet att det går över. Men är det inte lite sorligt att man inte bara kan få ha bra dagar? Eller är det så klyschigt att man behöver dåliga för att uppskatta de bra? Vem vet.

Det här med att inte vara som alla andra. Jag vill också känna att jag vill vara speciell. Inte en i mängden. Hur gör man? Kanske är att sluta blogga ett steg i rätt riktning. Det är inte särskilt unikt. Tvärtom. Jag ska fundera vidare.

Humörmänniska är jag i alla fall. Så därför ska jag göra det jag gör allra bäst när jag är nere. Titta på SATC. Det är inte det minsta unikt det heller. Fan. Jag är alldeles för vanlig.

När jag får blodad tand för något så ger jag mig inte. Så var det på jobbet idag. Då får man ta att kanske bli lite svettig längs ryggraden och rivmärken på underarmarna. Det finns ju dusch och plåster med om det skulle behövas.

Lite fixarkväll blev det så här innan läggdags. För imorgon ska jag till Axi på "hemkomstmiddag" med bildvisning. Tänkte hittat mig något att ha på mig idag. Men icke. Det får bli en favorit i repris.

Förresten har jag träningsvärk i rumpan. Lite i benen också kanske. Jag är nöjd.

Täcket är varmt och pyjamasen på. Några SATC avsnitt blir det nog. Konstigt nog har det varit en underbart bra dag. Det trodde jag inte när jag gick och la mig igår. Energin har verkligen varit på topp och jag är så glad.

Jag har funderat lite på det här med endorfiner. För mig har det bara varit nått man pratat om i skolan och inte tänkt  nått mer på det. Men jag känner det verkligen. "Måbra" hormonet. Efter jag har tränat är det som om jag skulle klara av vad som helst. Humöret är på topp. När jag slutade simma var det en chokladbit som tröstade när jag var ledsen. Det hjälper inte. Jag säger bara. Träna! Det är så jävla roligt.

Idag sken solen så mycket att jag önskar att jag var i fjällen! Tänk dig att vakna, titta ut och mötas av att solen lyser upp hela backen. På med understället och sen ut. Äka där det är helt nypistat och känna att det biter i kinderna.

Jag fick nöja mig med promenad till och från friskis. Ganska bra det med måste jag säga. Men jag nollställde nyttighetsmätaren genom att äta världens godaste semla. Jag visste att det var gott fast jag hade glömt att det var SÅ gott. Tihi.

Nu ska jag stänga av och släcka lampan. 7 börjar jag imorgon hur jag nu ska klara det.
 
Sleep tight.

Leva nu.

Efter jobbet är jag lite ivrig att ringa Maja. Hon svarar inte och det är väl inget med det egentligen. Men jag vill väldigt gärna prata med henne så jag tänker att jag får prova hem. Jag kommer till telefonsvaren. Konstigt. Varför är ingen hemma? Jag ringer pappa för att höra var de håller hus. Han svarar inte heller. Fumlar lite med mobilen och ringer mamma. Inte ett ljud. Tankarna börjar snurra. Tänker att jag väntar en stund. De ser säkert snart att jag har ringt. Men det går inte många minuter innan min oro tar i överhand och jag ringer Jakob. Han måste i alla fall svara. Men nej. Nu känner jag faktiskt att jag inte riktigt vet vad jag ska tro. Lite överdriven som jag är börjar jag sväva iväg till att de kanske blivit kidnappade. Eller att mamma har varit med i en bilolycka och att alla är på sjukhus och inte kan ha mobilerna på. Jag skickar iväg ett desperat sms; Maja ring mig! Som någon sorts sista agerande innan jag kommer hem. Sekundrarna blir minuter. Sen vibrerar det till. Det är Maja. Hon är och spelar volleyboll men har inget svar angående resten av familjen. Jag är ändå lättad. Jag är inte ensam kvar i livet från familjen Bergelv/Söder i alla fall. En stund senare får jag ett sms. De har inte brunnit inne. Inte heller blivit rånade eller beskjutna.

De är och spelar golf.

Imorse vaknade och var tvungen att tänka efter både en och två gånger innan jag kom på var jag var och vilken dag det är. Jag undrar vad det beror på. Det är som om man inte är sig själv när man sover så när man vaknar måste man påminna sig själv om vem man är. Det kändes dessutom som helg men huset var helt tomt så jag blev besviken. Ville verkligen inte gå upp i sängen så slog på tvn och tittade på alpina vm. Brukar älska det men utan svenska stjärnor är det ju inte mycket att hänga i granen.

Någon timme senare tog jag kraft till mig och steg upp och upptäckte att solen skiner! Vilken härlig dag. Ska sega mig lite till men sen får det nog bli en promenad tror jag bestämt.

På Cervera idag stod jag inför ett för mig svårt beslut. Det var sista dagen för öppet köp på kockknivarna jag fick i födelsedagspresent. Jag har alltid velat ha globalknivar. De jag fick var något annat. Men plötsligt när jag stod där och skulle lämna tillbaka dem så visste jag inte hur jag skulle göra. De jag fick var ändå okej. Globalknivarna bra mycket dyrare. Helt sjukt egentligen. Kunde nästan inte hålla tillbaka tårarna. Jag är patetiskt. En kvart senare var de till slut tillbaka lämnade. Men varför kan jag aldrig bestämma mig?

Lite extra känslig är jag kanske sådär "dagen efter". Var ju nämligen på en supertrevlig 21-årsmiddag hos älskade Matilda igår. Massa god mat och en del vin. Men det är inte ursäkt nog.

Är det försent att lära sig ändra på sitt beteende?